enannananna

Idag är första dagen vi ska vara helt ifrån varandra. jag vet att det är detta vi behöver men det gör så ont. Jag vill bara hålla om honom. Saknar honom så men orkar inte heller leva som en zombie där jag måste stänga inne mina känslor. Jag är rädd för att han aldrig mer kommer hålla om mig, att han ska ge mig kalla handen och säga att det är över. Det som gör mest ont är att han inte tror på mig, att det jag känner är falskt och bara ett sätt att få honom tillbaka. Är alla dessa tårar falska, hur jag sitter på jobbet varje dag och gråter, att hjärtat krampar. Hur kan denna rädsla att förlora honom vara falsk och påhittad. Jag har aldrig varit så äkta som jag är nu och det är med sorg i hjärtat som jag får höra att jag inte är det. Det känns som jag balanserar på en skör tråd och minsta vindil kommer göra så jag ramlar. Han drar upp barnfrågan hela tiden. jag behöver inga fler barn, jag har två fantastiska barn redan som är mitt allt, mina två ögonstenar. Sen att jag säger att vi inte har samma intressen beror ju på att han inte vill göra något med mig och jag förstår ju nu varför. Han har känt länge att han velat vara själv. Så fort jag föreslagit att vi ska göra något får jag kalla handen. Näe jag ska fara själv. Han måste förstå hur jag uppfattar det att han inte vill dela något med mig. Hur ska man kunna leva med varandra om man aldrig vill göra något tillsammans. Jag uppfattar det som att han tycker jag är tråkig att vara med. Jag är en väldigt galen tjej och jag är ofta med om så många tokigheter och har så många anekdoter att berätta, bara man ger mig chansen. Att ha helt samma intressen är inte bra men att vilja umgås och hitta på saker utanför hemmet är värdefullt för mig. han behöver inte följa mig på teater, opera, musikaler, läsa samma böcker, lyssna på samma musik, det har jag vänner till men ta en kaffe på stan, se en bio, en hotellnatt, en resa, en myskväll bara vi två, restaurangbesök, utbyte av dagen, en rolig sak som hänt, en sak man hittat på nätet, dela ett skratt tillsammans. Sen att jag sagt att jag ska flytta ångrar jag djupt. Har aldrig menat det utan det var ett desperat försök att få någon form av uppmärksamhet. Jag vill inte flytta. Varför flytta när man väl har hittat hem.